Det mesta som låter och skramlar i filmvärlden kommer från Hollywood, där det mest gångbara nu är superhjälte och monsterfilmer kryddat med massor av Science Fiction. Är man less på den vattniga soppan och vill ha lite substans i sitt filmtittande rekommenderas franska, biografiska krigsdramat ”Django”. Känslan är att många missat den här filmpärlan, som flugit under radarn bland det enorma filmutbud som finns att tillgå. Django blev nominerad till Guldbjörnen för bästa film och bästa debutfilm på Berlins Filmfestival 2017. Filmen bygger på Alexis Salatkos bok och manus och regi står BAFTA nominerade Etienne Comar för. Huvudrollen som Django Reinhardt spelas av Reda Kateb, som även varit med i ”Zero Dark Thirty”. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Cécile de France, som många känner igen från fantasydramat ”Livet Efter Detta” (2010) där hon agerar mot Matt Damon.

Django bygger på verkliga händelser och skildrar ett brottstycke ur gitarvirtuosen Jean ”Django” Reinhardts liv. Han föddes de 23 januari 1910 i Liberchies nära Pont-à-Celles, Hainaut, Belgien. Django var jazzgitarrist av romsk härkomst och helt självlärd och anses som en av jazzens mest virtuosa och stilbildande gitarrister. När Reinhardt var 18 år drabbades hans hem av en brand och hans ringfinger och lillfinger på den vänstra handen brändes så svårt att de växte samman. En kirurg lyckades med att sära på fingrarna men de var i fortsättningen av liten nytta när det gällde att spela gitarr. Helt inställd på att fortsätta sitt Jazz och gitarrspel strängade han om sin gitarr så att den skulle passa just honom. År 1934 bildade Django Reinhardt den berömda Franska Hotkvintetten och orkestern spelade under de närmaste åren in ett stort antal grammofonskivor. När andra världskriget bröt ut var kvintetten på turné i Storbritannien och Reinhardt återvände omedelbart till Paris och det är där och då, i den tyskockuperade staden handlingen i Django tar sin början.

Filmen slår an tonen direkt med en dramatisk scen och en tysk attack mot ett romskt läger i skogen i Ardennerna år 1943. En stund senare förs vi till Paris och en teatersalong där publiken väntar på en försenad Django. Väl på plats bjuder han och orkestern på en bejublad konsert som det svänger rejält om. Man behöver inte vara jazzälskare för att njuta av de ‘gungande’ musiktonerna i Django och det bjuds på en hel del sådana scener. Tyskarna har dock fått upp ögonen för Django och erbjuder honom en turné i Tyskland. Erbjudandet innehåller många förbehåll om vad som kan tillåtas spelas och sk’negerjazz’ är absolut förbjudet. I och med detta och att det romska folket är förföljt och tyskarna är i full gång med sitt utrensningsprogram för en renare ras, anar Django ugglor i mossen och beslutar sig för försöka fly till det neutrala Schweiz. Han får hjälp med planerna av Louise de Klerk, en före detta flört och tanken är att man ska bege sig till en ort nära gränsen till Schweiz och försöka ta sig in i landet via Ardennerna.Men tyskarna är dem hack i häl.

Efter den dramatiska inledningen tappar filmen lite tempo, men det kompenseras av en svettig dramatik andra halvan av handlingen, Django bjuder på många snyggt filmade scener och skönt gitarrspel och en lysande Reda Kateb i huvudrollen. Filmen snuddar även vid ämnet rasbiologi som var på ropet den här tiden, även i Sverige, inte att förglömma. Django presenterar ett intressant levnadsöde som få känner till och det brukar ofta bli bra när det är verklighetsbaserat. Så även nu och filmen är värd en 4/5 i betyg, tack vare en stark inledning och en dramtisk avsrundning allt kryddad med mycket skön musik. Som sagt, vill ni se en riktigt bra dramafilm med substans är Django ett bra val. Missa den inte. Django distribueras av Njuta Films och de har massor av bra, i många ögons, smalare filmer i sitt utbud. Tack och lov för det.